Hundar världen över tenderar att bli mindre och mindre. Det skapar nya sjukdomar och beteendeproblem som veterinärer bör uppmärksamma. Det framgår av en vetenskaplig artikel i Royal Canins tidskrift Veterinary Focus.

Det är djurägare som efterfrågar allt mindre hundar, och anledningarna är praktiska: De är lättare att transportera och att ha i stan, kostar mindre i foder och lever i vissa fall längre. Statistik från den största amerikanska djursjukvårdskedjan Banfield Pet Hospital visar att andelen små hundar som kommit dit som patienter har ökat med 6 procent de senaste tio åren medan andelen stora och medelstora har minskat med 17 procent respektive 6 procent. Utöver trenden att hundägare väljer mindre raser, finns också en annan – små raser blir ännu mindre, och kallas då ”miniatyr” eller ”toy”.

Det finns flera sätt att genom avel få fram allt mindre individer. Den vanligaste är att helt enkelt para små tikar med små hanar och på så sätt på sikt minska storleken på valparna. En annan är att blanda in andra, mindre raser i aveln. Då går förminskningen fortare, men kan föra med sig risker för nya genetiska sjukdomar som förs över från den ena rasen till den andra. Exempelvis har efterfrågan på hundar med färgen merle (ljusfläckiga) ökat i flera raser, trots att den från början var vanligast hos vallhundar. När man avlar fram den hos exempelvis en jakthund, riskerar man att valparna också drabbas av dövhet och mikroftalmi (outvecklade ögonglober). Det beror på att vallhundar oftare än andra raser har den genetiska mutationen MDR1.

Djurägare är ofta felaktigt positiva till att man blandar raser för att få fram vissa egenskaper. Många har uppfattningen att blandraser är genetiskt friskare än renrasiga hundar. Men studier har visat att cirka 40 procent av alla blandrashundar bär på minst en risk för en genetisk sjukdom. Vissa cancersjukdomar är exempelvis överrepresenterade i vissa raser, och om man använder dessa raser i avel av blandraser, är det i dagsläget oklart om man då riskerar att även avkomman löper högre risk att få cancer senare i livet.

Kondrodysplasi, kortvuxenhet, ökar i sig risken för många sjukdomar jämfört med större hundraser. Till att börja med skiljer sig dödsorsakerna mycket mellan dessa grupper. Vanliga dödsorsaker för stora hundar är sjukdomar i rörelseapparaten, neoplasi och gastrointestinala problem, medan vanliga dödsorsaker hos små och miniatyrraser oftare handlar om urogenitala, degenerativa, kardiovaskulära och metaboliska sjukdomar.

Men sjukdomarna skiljer sig åt genom hela livet. Den största skillnaden gäller tänderna. Små hundar har större risk att drabbas av persisterande mjölktänder och parodontit än stora. På grund av svagare benstruktur i käken drabbas småhundar oftare av benförlust i käken och av frakturer i underkäken i samband med tandbehandling.

Andra tillstånd som oftare drabbar småhundar är svåra förlossningar med fler kejsarsnitt som följd, när de blir halta beror hältan på andra orsaker än hos större hundar och höftdysplasi är vanligare. Riktigt små hundar riskerar dessutom att bli trampade på och de riskerar benfrakturer i samband med promenader och lek. Valpar har i högre utsträckning svårt att dia och tillgodogöra sig råmjölken, vilket leder till större risk för neonatal död och för kroniska sjukdomar under hela livet.

Till detta kommer att små hundar ofta reagerar annorlunda på all typ av medicinering. Små hundar har i studier visat sig reagera starkare än stora hundar på doser anpassade till deras vikt. Det finns också en stor skillnad på hur stora och små hundar reagerar på anestesi, och de minsta raserna kan vara extra svåra att monitorera under kirurgisk behandling eftersom de oftare drabbas av exempelvis hypotermi.

Generellt kan man säga att problemen med små raser blir större ju mindre hundarna är. Värst drabbade är så kallade tekoppshundar och handväskhundar.

Till de fysiska sjukdomarna kommer att små hundar i betydligt större utsträckning än stora uppvisar olika typer av beteendeproblem. Vetenskapliga studier har visat ett direkt samband mellan oönskade beteenden och hundars vikt och höjd. Dock är det oklart om detta beror på genetiken, eller om det rör sig om olika handhavanden från djurägarnas sida. Man kan tänka sig att djurägare accepterar sämre beteende hos en liten hund än hos en stor. Samtidigt kan det som uppfattas som ”dåligt” beteende av djurägare också ha fysiologiska orsaker. Exempelvis är det svårare att rumsträna en chihuahua-valp än en labrador, eftersom ägaren måste vara betydligt snabbare i vändningarna med en liten hund som har en mycket liten blåsa. Få köpare av småhundar känner till att hunden måste rastas oftare än en stor hund.

Länk till den vetenskapliga artikeln här.