Doktoranden Anders Alfjorden har i flera år undersökt hälsotillståndet hos den hotade flodpärlmusslan. Varför dör de plötsligt ut på en viss plats? Med hjälp av bland annat ny genteknik har flera tidigare okända parasiter och sjukdomstillstånd kunnat identifieras och beskrivas.

Det började som en fråga från en länsstyrelse: Varför dör musslorna i våra vattendrag? Anders Alfjorden, expert på blötdjur hos SVA, kunde konstatera att det inte fanns tillräckligt med forskning för att vetenskapligt kunna svara på frågan. Det finns jämförelsevis god kunskap om sjukdomar hos de för vattenbruksnäringen och yrkesfisket ekonomiskt värdefulla arterna blåmusslor och europeiska platta ostron. Men när det gäller sjukdomar hos deras sötvattenslevande artfränder, de långsamväxande sötvattensmusslorna och speciellt flodpärlmusslorna, är kunskapen mycket begränsad. Nu finns flera års forskning om sjukdomar hos dessa sötvattensmusslor, men även marina musslor, samlade i en avhandling.

– En flodpärlmussla kan bli uppåt hundra år gammal, men den växer mycket långsamt och är därför helt ointressant för vattenbruket. Sedan slutet av 1900-talet är dessa djur också skyddade i sin livsmiljö och får inte plockas upp. En mussla filtrerar i genomsnitt 40 liter vatten per dygn, en koloni med tusen musslor filtrerar cirka 300 kubikmeter på en vecka, säger Anders Alfjorden, forskare på SVA.

Sötvatten

Om ett bestånd i sötvatten plötsligt minskar eller helt dör ut vill myndigheter och de som utnyttjar vattendraget veta vad som pågår. Med ökad kunskap om pågående skeenden skapas en bättre grund att basera nya sjukdomsmodeller på. Med den grunden blir det lättare att fastställa dödsorsaker i framtiden.

– Har det släppts ut föroreningar eller gifter i vattnet? Är det en sjukdom som också kan drabba människor eller finns det andra orsaker? Jag har gått igenom tidigare forskning och utifrån det kombinerat erkänd veterinärmedicinsk metodik med modern teknik för artbestämning. Ett av målen med min avhandling har varit att i ett samlat grepp kombinera gammal kunskap med ny. Det finns fortfarande vita fläckar innan det går att förklara varför en musselkoloni dör ut på en viss plats, men den här forskningen är ett steg på vägen, säger Anders Alfjorden.

Havsmiljö

I havsmiljön är det inte ovanligt att till exempel blåmusslor försvinner lokalt i vissa områden. Ofta sker en populationsförändring över tid som bland annat regleras av naturlig predation från krabbor, sjöstjärnor, dykänder, havskatt med flera.

– Dessa rovdjur påverkar och reglerar naturligt musselpopulationerna i havet. Även parasiter kan påverka och bidra till att minska olika musselbestånd. Det finns bland annat ekologiska undersökningar av hjärtmusslor som visar att parasiter kan spela en viktig roll i att reglera värddjurens förekomst och utbredning, ungefär som i exemplen ovan med akvatiska rovdjur och fåglar. Men i ett artfattigt eller snedvridet ekosystem kan denna balans störas och parasiterna få för stort spelrum, säger Anders Alfjorden.

Vävnadsprover med muskelskador

I vävnadsprover från infekterade musslor observerades muskelskador vid mikroskopisk undersökning. Organförändringarna kunde kopplas till parasiten Hexamita nelsoni.

– Det är första gången som denna parasit har beskrivits kunna infektera blåmusslor. Tidigare undersökningar har endast kunnat visa att den infekterar olika arter av ostron, säger Anders Alfjorden.

Studierna visade också att denna parasit invaderade andra organ, såsom manteln och gonader. Vid närmare studier observerades att parasiten var associerad till äggceller, vilket tyder på att infektionen har en potential att kunna överföras vertikalt, dvs från moderdjur till sin avkomma och inte bara horisontellt genom direkt kontakt. I de allra flesta kända fall idag, sprids akvatiska parasitinfektioner horisontellt genom vattenburen smittöverföring och inte vertikalt.

Den 1 november hålls disputationen på avhandlingen på Uppsala universitet.

Källa: SVA