Antibiotikaresistens är ett växande hot mot människors och djurs hälsa, som inte känner av några landsgränser. Sverige har ett gott resistensläge bland både människor och djur vilket är resultatet av ett aktivt engagemang inom olika sektorer och nivåer under lång tid. Dessvärre ser det inte lika bra ut globalt. Detta skriver socialminister Jakob Forssmed och landsbygdsminister Peter Kullgren, i en debattartikel som först publicerades hos Altinget.

Av stor betydelse har därför det möte som sker när världens länder nu samlas i FN:s generalförsamling för att gemensamt anta en deklaration för hur vi ska arbeta för att minska antibiotikaresistensen globalt.

Ansvarsfull antibiotikaanvändning och god hygien, både inom vården och djurhållningen har stor betydelse för att hindra spridningen av antibiotikaresistenta bakterier mellan människor och djur och i samhället. Även spridning av antibiotika till miljön måste minimeras genom ansvarsfull tillverkning och hantering av avfall och avloppsvatten för att förhindra uppkomst och spridning av resistens.

En ökande resistens leder till att sjukdomsutbrott i djurbesättningar får ett allvarligare förlopp med ökat djurlidande, lägre produktivitet och direkta ekonomiska förluster för djurägare.

Det finns inga genvägar

Om världen inte agerar kraftfullt kommer vanliga och tidigare behandlingsbara infektioner såsom lunginflammation och vanliga sårinfektioner återigen kunna bli livshotande för människor. Utan fungerande antibiotika blir även cellgiftsbehandlingar, kirurgi och vård av för tidigt födda barn mycket riskfyllt. Effektiva antibiotika är dessutom centralt för att behandla sjukdomar hos djur och för en robust och hållbar animalieproduktion.

En ökande resistens leder till att sjukdomsutbrott i djurbesättningar får ett allvarligare förlopp med ökat djurlidande, lägre produktivitet och direkta ekonomiska förluster för djurägare.

… friska djur växer exempelvis fortare och mjölkar bättre – men det kräver kunskap, vilja, konsumenttryck och ofta lagstadgade åtgärder för att förändra djurhållningen.

Det finns inga genvägar, för att komma till rätta med den ökande antibiotikaresistensen måste vi förebygga infektioner och stoppa spridningen av redan resistenta bakterier, inom vården, mellan människor och djur samt i miljön. Samtidigt behöver vi bevara antibiotikans effektivitet. Sveriges första nationella handlingsplan mot antibiotikaresistens togs fram år 2000 men redan 1986 förbjöd vi djuranvändning av antibiotika för tillväxtfrämjande syfte, förbud som i dag fortfarande saknas i en stor del av världen.

Svensk erfarenhet inom livsmedelsproduktionen visar att det inte behöver vara en ekonomisk målkonflikt att ställa om till en ansvarsfull antibiotikaanvändning – friska djur växer exempelvis fortare och mjölkar bättre – men det kräver kunskap, vilja, konsumenttryck och ofta lagstadgade åtgärder för att förändra djurhållningen.

Andra länder måste bidra

Sverige har under lång tid prioriterat arbetet mot antibiotikaresistens. Under det svenska ordförandeskapet i EU förra året antogs gemensamma mål för hur mycket antibiotikaanvändningen och -resistensen ska minska fram till år 2030 och hur uppföljningen kan förbättras.

I dagarna samlas ministrar från hela världen i FN:s generalförsamling för att tillsammans anta en deklaration som ska vägleda hanteringen av antibiotika på global såväl som nationell nivå de kommande åren. För att lyckas räcker det inte att arbeta med frågan i Sverige, andra länder behöver bidra och accelerera sitt arbete, deklarationen är dock ett viktigt första steg.

I förhandlingarna har vi från svenskt håll varit tydliga med att det krävs nationella handlingsplaner med mål för minskad antibiotikaanvändning och -resistens, en tydlig uppföljning och även finansiering av nationella handlingsplaner för att antibiotikaresistensen i världen ska kunna stävjas. Alla dessa delar finns nu med i förslaget till ny deklaration. Samtidigt beklagar vi att ett antal stora länder blockerat möjligheten att ta ytterligare steg för att minska antibiotikaanvändningen i tillväxtfrämjande syfte inom animalieproduktionen.

En patientsäkerhetsfråga

Arbete kvarstår alltså alltjämt. Medvetenheten om problemet med antibiotikaresistens måste öka, perspektivet behöver vidgas från ett infektionsproblem till en patientsäkerhetsfråga, och från att ses som ett hälsoproblem till att det är ett samhällsekonomiskt problem på lång sikt, där många fler aktörer behöver bidra mer aktivt.

Genom FN-deklarationen finns nu potential att flytta fram positionerna i det globala och nationella arbetet.

Källa: Regerinskansliet