Djur som hålls för livsmedelsproduktion samt tjänste- och servicedjur är viktiga för Sveriges beredskap. För att säkra att sådan samhällsviktig djurhållning kan fungera även vid höjd beredskap krävs åtgärder. Ny lagstiftning, beredskapslagring samt beslutanderätt för att fördela veterinära resurser är några av de behov som Jordbruksverket och Livsmedelsverket identifierar i en rapport som i dag lämnats till regeringen.

Jordbruksverket och Livsmedelsverket har på uppdrag av regeringen utrett ”behovet av reglering av viss personal för arbete med djurhälsa, djurskydd och säkra livsmedel vid höjd beredskap”. Det är regeringen som kan besluta om höjd beredskap för att stärka Sveriges möjligheter att försvara sig exempelvis vid krig och konflikter i vårt närområde, eller om läget i omvärlden allvarligt påverkar vårt land eller hotar vår säkerhet och självstän­dighet.

Vår målsättning är att sällskapsdjur ska kunna få grundläggande vård, men vid höjd beredskap måste samhället på ett ansvarsfullt sätt prioritera och trygga hälso- och sjukvård för de djur som har störst betydelse för totalförsvaret

– I regeringsuppdraget identifierar vi livsmedelsproducerande djur och tjänste-, samt servicedjur som samhällsviktiga. Vid höjd beredskap är det dessa djur som ska prioriteras om det uppstår lägen där det blir nödvändigt att fördela veterinära resurser. Förutom hälso- och sjukvård till den samhällsviktiga djurhållningen måste veterinärpersonal dessutom fördelas till samhällsviktig livsmedelskontroll, säger Lotta Andersson, beredskapshandläggare på Jordbruksverket.

Anpassning behövs

För att säkra att samhällsviktig veterinärverksamhet kan fortsätta att fungera i händelse av höjd beredskap har myndigheterna identifierat områden med behov av förändring och lämnat förslag på åtgärder. Det handlar bland annat om:

• Lagstiftning. Den nuvarande lagstiftningen (krigsveterinärförordningen) gäller, men den är föråldrad. Förordningen behöver ersättas, bland annat för att anpassas till övrigt regelverk om totalförsvarsplikt.
• Mandat. I händelse av höjd beredskap kan det bli nödvändigt att fördela veterinära resurser dit behoven finns. Därför behöver det tydliggöras vilken myndighet som ska ha mandat att anvisa personal. Myndigheterna föreslår att länsstyrelsen även i fortsättningen ska ha ett stort ansvar, men vid behov med hjälp av civilområdesansvariga länsstyrelser och Arbetsförmedlingen.
• Veterinärverksamhet i privat och offentlig sektor. En stor del av djurens hälso- och sjukvård utförs idag av veterinärföretag i den privata sektorn. De kompletteras där det behövs av statliga Distriktsveterinärerna. Vi behöver säkerställa att all veterinärverksamhet som bedriver samhällsviktig verksamhet fortsätter göra det även vid höjd beredskap. Andra veterinärverksamheter som inte definieras som samhällsviktiga kan behöva ställa om sin verksamhet. Företag i privat sektor kan delvis styras genom lagstiftning, men deras verksamhet kan också behöva säkras genom avtal med myndigheterna.
• Utbildning. Vid höjd beredskap kan veterinärpersonal behöva placeras om till en verksamhet som de inte normalt arbetar med, men som är samhällsviktig. För att det ska vara möjligt för dem att bedriva ett bra arbete, måste det finnas bra snabbutbildningar. Sådana utbildningar behöver vi ta fram nu, i grundberedskap.
• Beredskapslagring. För att kunna utföra veterinärverksamhet även vid höjd beredskap behöver det finnas lager med läkemedel och sjukvårdsutrustning. Vi föreslår att Jordbruksverket får i uppgift att utreda hur beredskapslagring av sjukvårdsprodukter till samhällsviktig djursjukvård kan utformas.

Hur blir det med våra sällskapsdjur då – kommer de inte att kunna få någon vård?

Vi vet att sällskapsdjuren är mycket viktiga för befolkningen. Exempelvis tog många av de människor som flydde från Ukraina med sig sina hundar och katter. Det finns också studier som visar att möjligheten att ta hand om sitt djur kan påverka befolkningens försvarsvilja.

– Vår målsättning är att sällskapsdjur ska kunna få grundläggande vård, men vid höjd beredskap måste samhället på ett ansvarsfullt sätt prioritera och trygga hälso- och sjukvård för de djur som har störst betydelse för totalförsvaret, säger Lotta Andersson. Det är därför viktigt att djurägare själva skaffar sig kunskap och beredskap för sig och sina djur. När det inte längre är möjligt att behandla djur som behöver det, måste vi alltid ha möjlighet att avliva djur som annars riskerar att få lida.

Källa: Jordbruksverket