Små hundar med långa nosar lever längre än trubbnosade motsvarigheter, visar en studie som publicerats i tidskriften Scientific Reports. Resultaten, publicerade i tidskriften Scientific Reports. Mer specifikt visar studien att långnästa tikar har den längsta livslängden bland renrasiga hundar, med en median på 13,3 år.

Forskarna analyserade data från 584 734 renrasiga och blandrashundar, varav 284 734 hade dött. Studien innehöll information från 18 olika organisationer, såsom omplacerings- och välfärdsorganisationer, avelsregister och försäkringsbolag.

Efter att ha tagit hänsyn till storlek, ansiktsform och kön fann forskarna att små, långnästa honhundar utmärkte sig med den längsta livslängden. Å andra sidan hade hundar med platta ansikten, en egenskap som blivit populär på senare tid, en median livslängd på 11,2 år och en 40 procent ökad risk för kortare liv jämfört med hundar med medellånga nosar, som spaniel.

Intressant nog visade studien också att kön och kroppsstorlek påverkar livslängden. Tikar lever något längre än hanhundar, och större hundar har generellt sett kortare livslängd än mindre hundar. Exempelvis har dvärgtax en medianlivslängd på 14 år, medan franska bulldoggar endast lever i 9,8 år. Brakycefala raser är inte oväntat särskilt utsatta för hälsoproblem, såsom andningsbesvär och hudproblem. Kortast livslängd har den stora och håriga kaukasiska herdehunden, endast 5,4 år.

En intressant observation var att renrasiga hundar i genomsnitt lever längre än blandraser, med en medianlivslängd på 12,7 år jämfört med 12 år. Detta resultat står i kontrast till tanken att blandraser skulle vara friskare på grund av större genetisk mångfald.

Även om forskarteamet inte hade information om hur hundarna dog, hoppas de att studien kan uppmuntra andra att utforska riskfaktorerna bakom variationerna i hundars livslängd. Kirsten McMillan, första författaren till studien från välgörenhetsorganisationen Dogs Trust, påpekar att skillnaderna förmodligen beror på en komplex blandning av biologiska faktorer, såsom kroppsform och genetik, samt miljöfaktorer inklusive diet, motion och träning.

I slutändan ger dessa resultat möjlighet för ägare, uppfödare, veterinärer och beslutsfattare att fatta informerade beslut för att förbättra sällskapshundars välfärd. Forskningen identifierar också grupper av hundar som behöver särskild uppmärksamhet, vilket ger möjlighet att rikta in sig på dessa populationer och lösa eventuella problem.

Källa: The Guardian