Ingvar ”Fredric” Fredricson är en av de svenska veterinärer som påverkat internationell hästnäring mest, bland annat genom att revolutionera världens travbanor. Få har kämpat så hårt för hästarnas hälsa. I dag, 2 juli 2017, fyller han 80 år.

(En längre version av denna artikel kommer i nästa nummer av VeterinärMagazinet).

Sverige ligger i topp när det gäller rörelsediagnostik. Det är en direkt följd av den forskning som Fredric startade 1965, när han kom in ”med skohorn” på anatomen. I dag gläds han åt de framsteg som görs av hans efterföljare på SLU.

Som ung veterinär ville Fredric inget hellre än att forska kring rörelsefysiologi på häst, men finansieringen var, då som nu, det ständiga problemet. Och så hade han ingen forskartjänst heller.

– Men så ringde professor Lennart Nicander på institutionen för anatomi och histologi på Stutis och frågade om jag ville bli assistent hos honom. Visst, sa jag, bara jag får jobba med rörelsefysiologi på häst. Eller biomekanik om du så vill.

Professor Nicander sa först nej. Biomekanik på häst hade han aldrig hört talas om. Fast efter en stund mjuknade han och kom på att unge Fredricson kunde få tjänsten, om forskningsområdet fick heta hästens funktionella anatomi.

– Så småningom beviljades min spirande forskning 50 000 kronor från ordföranden i Svenska Travsportens Centralförbund, byggmästare Hugo Åberg, berättar Fredric.

Han fick hyra höghastighetskamera från Chalmers och insåg att han måste samarbeta med tekniker för att montera kameran rätt och analysera bilderna. Han vände sig till ingenjörer och forskare på KTH, FOA (dåtidens myndighet för försvarsforskning) och SAAB:s flygdivision i Linköping, som han hade identifierat som lämpliga organisationer att söka hjälp av. Dessa forskare fascinerades av de stora belastningar som ett hästben kan dämpa och ta upp.

Fredric doktorerade med stort A på sin avhandling och kunde fortsätta undervisa och forska. Bland annat fick hans forskningsgrupp anslag för att bygga ett rörelselaboratorium för häst på SLU.

VeterinärMagazinet träffar Fredric och hans hustru Stina hemma på Grevlunda Nygård på Österlen en dag i juni. Det är ett ståndsmässigt boende, ett stenkast från sonen Peder Fredricsons (hoppryttare, silvermedaljör i OS 2016) berömda träningscentrum för hopphästar. Men Fredric själv är världsberömd för att vara den som förbättrat livet för travhästar. Än i dag byggs travbanor utifrån den forskning som han och hans forskarteam utförde på 70-talet. Han berättar livfullt om alla resor, möten och presentationer som krävdes för att de stora elefanterna inom travet skulle förstå vad hans forskning kunde få för betydelse för hästarna och sporten: När hästar travade genom dåtidens nästan helt odocerade banor utsattes speciellt nedre delen av deras inre framben för onormala påfrestningar. För att förhindra att hästkroppen skulle fara i väg i kurvan, måste hästarna i varje steg snedställa det inre frambenet och spjärna emot.

Fredric och hans forskningsteam konstruerade nya banor med särskilda övergångskurvor mellan raksträcka och full kurvdosering vid in- och utgång ur kurvorna. Dessa ergonomiska banor visade sig vara skonsamma för hästbenen. Dessutom blev travloppen mer spelsäkra genom att galoppinslagen minskade.

Men det kostade. Hårt arbete och stor övertalningsförmåga. Fredric tillbringade timmar runt om i världen utanför mäktiga finansiärers kontor. De som hade makten över de forskningspengar som behövdes till dyr utrustning och nya försök.

Många gånger misströstade han. Men en kväll i Toronto under ”The 3rd International Trotting Conferens”, dök plötsligt rätt person upp. Det var Don Price, legendarisk ordförande i ”The International Harness Owners Association”. Han hade hört Fredrics föreläsning och tyckte den vara bra. Men hur ska du få finansiering? Undrade Price.

– Ingen av oss var helt nykter, men han bjöd hem mig till sig och sen fanns ett djärvt upplägg för ett femårsanslag. Don Price ansåg att ett antal organisationer som tidigare aldrig hade samarbetat skulle gå samman och betala vår forskning, minns Fredric.

Förvånansvärt nog fick hans forskningsgrupp anslag under fem år och sen tog det fart. Det var danskarna som var först med att bygga en helt ny travbana enligt forskargruppens anvisning. Snart följde Sverige och resten av travvärlden efter.

Inför denna intervju har Fredric skickat över sitt cv, långt som ett nödår, till redaktionen. Där framgår bland annat att han blev professor vid SLU 1982 – bara ett år innan han slutade för att bli chef på Flyinge.

– Jag tröttnade på att jaga forskningsanslag och en dag såg jag annonsen om att chef och stuteriveterinär söktes till Stiftelsen Sveriges Avels- och Hästsportcentrum Flyinge.

Uppgiften var att privatisera Flyinge, som dittills hade varit en statlig institution där all kunskap kring hästen fanns samlad – avel, uppfödning, utbildning av hästar och ryttare i alla ridsportens discipliner samt veterinärmedicin. Men anläggningen var kraftigt nedgången. Samtidigt skulle verksamheten organiseras om och moderniseras. Till det krävdes pengar från det privata näringslivet.

Åter blev det Fredrics uppgift att skaffa fram kapital. Han drog nytta av det stora nätverk han hade byggt upp som forskare och utvidgade det. Om detta och hela Flyinges historia från medeltiden till nutid har Fredric skrivit i praktverket ”Flyinge – hippologi från medeltid till nutid”, över 600 sidor långt, flera kilo tungt och rikt illustrerat.

Fredric slutade på Flyinge 1998 då han gick i pension. Efter det har han hållit kontakten med hästsporten genom otaliga uppdrag i en mängd olika styrelser i Sverige och internationellt, just nu som ledamot i Stiftelsen Svensk Djursjukvård och vice ordförande för föreningen Hästen i Skåne.

Åsikter har Fredric gott om. Han anser exempelvis att kunskapen om hästar inte alltid är på topp bland svenska ryttare. Inte konstigt, med tanke på hur lång tid det tar att bygga upp ett kunnande värt namnet. Han påpekar att hans båda söner, Peder och Jens (också OS-ryttare, EM medaljör i banhoppning och stallmästare på Strömsholm) besitter mycket hästkunskap. Men så har de också haft hästar hela livet, och lärt sig massor den informella vägen genom sin far och morfar samt alla hästprofiler som under åren varit gäster hos familjen Fredricson. Samt genom egna erfarenheter, givetvis.

Men mycket är bra också. Den tekniska utvecklingen går framåt, och Fredric följer med stort intresse vad som händer på SLU. En av hans tidigare studenter där, Lars Roepstorff, har blivit professor i hästens funktionella anatomi, och är expert på underlagets påverkan på hästens ben. Som sådan var han bland annat med och utformade banor vid OS i London och i Rio. FEI och många ridsportförbund använder sig av Lars Roepstorffs forskningsresultat för att testa och bygga nya banor.

Fredric talar också uppskattande om Marie Rhodins forskning i det nya centret för rörelsemekanik på SLU (som VeterinärMagazinet har rapporterat om). Hon och andra forskare har visat att veterinärens öga inte räcker för att hinna se på vilket ben en häst är halt – det krävs avancerad teknisk utrustning, som nu finns på plats på SLU.

Den nya tekniken har gett honom själv rätt i en annan sak han har misstänkt under lång tid: att asymmetrier inte behöver betyda att en häst är halt. Röntgen kan visa en liten förändring, och då döms många hästar ut. Fredric känner till många exempel där tävlingshästar i världsklass har dömts ut av veterinärer, ändå getts chansen av entusiastiska ryttare och ägare, och sedan vunnit stortävlingar.

– Nu ser jag med spänning fram emot den kommande utvecklingen, säger han.

Text Ingrid Kindahl foto Andreas Hillergren